Kan inte riktigt svara på varför jag inte bloggat men har nog vart rädd för att sätta mina tankar på svart o vitt. Att dela med mig av ja knappt hälften av alla hjärnspöken är ju lite läskigt lite vågat, speciellt för mig som gärna håller allt för mig själv. Men har insett att det är nyttigt att dela med sig. Att hålla allt inne har bara matat hjärnspökena dom har på senaste tid blivit allt för många o allt för stora. Just nu befinner jag mig i en jävligt förvirrad svacka där jag knappt vet in eller ut. Att bara stanna upp och andas har inte funnits jag har bara kört, kört på så hårt, blivit nästan som en robot där on knappen fastnat. Och nu står jag här på paus och frågar mig själv om jag vågar andas om jag vågar stanna och känna efter. Jag började känna efter och blev genast livrädd, livrädd för vart jag hamnat och vem jag blivit. Jag har lixom glömt bort allt som är jag.. Tex mina tarot kort jag levde med dom vid min sida dom var min trygghet nu har jag inte ens packat upp dom. Kanske är jag för rädd för att lägga för rädd för att se vad jag blivit. Min energi är inte densamma och det märker jag. Läskigt känsla. Luddigt blogg inlägg men dom som förstår dom förstår.. // isabell